8 månader!!!
Shit alltså. 8 månader nu som nykter/drogfri. Fy fan va tiden har gått fort. Det känns som om det bara var några veckor sedan som man var nere på livets botten, bodde ute i ett Tält vid bådsta badet och knappt fick ett mål mat om dagen. 13:e Augusti klev jag in på "Stoltzen" behandlingshem här i Borlänge. Jag var helt trasig, helt vilsen och hade inga framtidsplaner överhuvudtaget. Jag var så jävla trött på livet och jag hade självmordstankar nästan dagligen. Jag försökte med allt vad jag förmådde att bara försöka överleva dagen. Jag hade det så förbannat kämpigt. Jag krigade verkligen varje dag med att försöka hålla mig kvar, hålla mig vid liv och överleva dagen. Varje dag var den samma.
Jag vaknade, åt någon form av frukost som kunde vara 1 lr 2 mackor med bacon ost på tub, 1 drick yougurt, någon mannafrutti och ibland kunde de vara 3-4 nävar med chips lr ostbollar och lite coca-cola. Hade jag ingenting av det där i mitt tält när jag vaknade så fick jag gå till affären och handla typ 1 munk och en cola. Hade jag dåligt med pengar så fick det bli 1 munk och en festis. När jag inte hade några pengar överhuvudtaget så fick jag lov att stjäla saker. Hur jag fick i mig mat om dagarna kunde variera det också. Ibland kunde jag få äta hos kompisar, hos brorsan lr så fick jag själv köpa någon pan pizza lr någon färdigrätt och värma på hos folk. Ibland åt jag inte alls.
Hade jag tur så kunde jag åtminstonde få duscha 1 gång i veckan och då låna jag brorsans dusch oftast. Ibland hos vänner. Jag gick hela dagarna och bara strosa runt. Jag måste garanterat ha gått minst 2 - 3 mil om dagen. Jag hade mängder med strumpor som det var hål i. Jag kunde ibland inte följa med in till mina kompisar för att jag skämdes så pass mkt för hur mina fötter skulle lukta eller över hur jag själv såg ut. Dom brydde sig nog säkerligen inte men för mig var det ett helvete. Det var det enda jag kunde tänka på.
För att överhuvutaget kunna somna på nätterna så var jag ALLTID tvungen att röka ner mig totalt eller ta massa piller. Jag förstår inte hur jag lyckades försörja den konsumtionen av substanser som jag behövde dagligen hela månaderna ut med tanke på den lilla inkomst jag hade. Men en "knarkare" har väl alltid sina sätt I guess. Utnyttjade väl folk hit och dit, ljög och lura till sig saker och pengar, lånade och kritade. Det var ständigt ett jävla jagande efter både pengar och droger.
Mitt fucking liv var så jävla nerkört i botten som det bara kunde bli. Jag hade INGENTING!! Jag hade ett ytterst fåtal personer som var villiga att ställa upp och hjälpa mig när jag verkligen behövde det men nå mycket mer var det inte. Ibland så kunde jag känna att jag inte ville ha deras hjälp heller och att jag bara var i vägen. Att jag var en börda. Dom hade ju sina egna liv, sina egna problem och sen så ska dom ta hand om mig på de?? Dom har väl inte tid med mig?? Ska ja komma här och ge dom ännu mer ågren liksom. Nej usch!!
Men sen vände det... i början på Augusti 2019 så fick jag ett samtal från socialtjänsten och missbruksenheten. Dom hade fått in en "anonym"-anmälan om att någon i min närhet var väldigt väldigt orolig för mig. Jag var i stort sätt hemlös, jag hade ett tungt missbruk och levde i en osäker miljö. Jag hade dessutom några dagar innan samtalet hållit på att bli brutalt misshandlad och skjuten av 3 killar som var höga som hus och som misstog mig för att vara någon annan. Jag kunde inte ens gå säkert ute längre. Vad som helst kunde hända, när som helst.
Först blev jag fruktansvärt förbannad över det där samtalet och på den så kallade "anonyma"-anmälaren som hade gjort det här mot mig. Min stolthet blev ifrågasatt och jag höll på att tappa kontrollen. Först så blåneka jag ju för mig själv och sa att jag behöver då fan ingen hjälp. Jag kan klara av det här själv. Det kommer lösa sig, JAG kommer lösa de här. Det är fan ingen annan som ska komma och bestämma över mig och säga vad jag ska göra och inte göra. No fucking way in hell alltså. Men efter att ha pratat med min familj och efter att jag fått tänka i några dagar så bestämde jag mig iaf för att gå på det där mötet som vi bokade in för att se och höra vad dom hade att säga.
När jag kommer dit så sitter det en handläggare från missbruk där och en terapeut från "Stoltzen" behandlingshem. Jag får berätta lite om hur mitt liv ser ut och har sett ut dom senaste åren. Sen fick jag lyssna på terapeuten om hur behandlingshemmet fungerade. Jag bestämde mig ganska snabbt faktiskt att jag ville lägga in mig. Vi hade mötet på en Torsdag och jag sa att jag ville ha helgen på mig att landa i vad som skulle komma och sen lägga in mig på Måndag morgon.
Måndagen den 13:e Augusti så skrivs jag in på "Stoltzen". Ett 3 månaders långt 12-steg program med riktigt hårda restruktioner. Inga mobiltelefoner, morgon/kvälls-möte varje dag på vardagarna, 15 minuter meditation varje morgon, 2 timmars TV-tid om dagen, 3 på helgerna (20-22, 20-23), 3 st telefon tider i veckan (15minuter varje Tis, Fre, Sön), obligatoriska AA, NA, CA-möten 4 ggr i veckan. Varje Lördag fick vi åka och handla godis, läsk, chips, glass och sånt som vi ville snaska på men bara på Lördagen sen låstes allting in om man hade något kvar. Vi fick till en början inte motionera nånting, bara gå en massa varv runt huset och det blev man nästan yr av efter 4 - 5 varv. Vi fick inte lämna hus området utan vi var tvugna att vara inom en 10 meters radie från huset. Vi fick inte ansöka om permiss förens efter 3 veckor från inskrivning och det var tvunget att gå 14 dagar mellan varje permiss.
Om dagarna så fick vi knappt göra nånting. Hade vi lektioner och uppgifter så gjorde vi de förståss men var vi klara och inte hade något att göra så fick vi antingen bara sitta rakt upp och ner och titta in i väggen/taket eller ligga på rummet och läsa böcker. Dagarna kunde ibland kännas så sjukt långa och tråkiga så att man fan fick spader alltså. Det enda som man egentligen tyckte var bra i början var maten, 4 måltider om dagen, frukost lunch middag kvällsfika. Jag tror att jag måste ha gått upp minst 10-15 kilo under min tid där inne. Jag är riktigt fet och tjock idag och det gillar jag inte alls. Usch.
Efter min tid på "Stoltzen" så fick jag flytta in på "Active Stay Hotell". Ett stödboende som har plats för ca 20 personer där alla har ett varsitt litet hotell rum på 9kvm med egen dusch och toalett. Man turas om att ha hand om köket och lagar då mat till ALLA på boendet. Minst 1 gång var 14;e dag. Man måste vara inne senast 22.00. Vi har fasta mattider, frukost 07.30-08.00 lunch 12.00-13.00 middag 17.00-18.00 kvällsfika 20.00-20.30. Jobbar man som jag gör så får man äta frukost innan man åker till jobbet. Sover man borta någon dag så är det obligatoriskt att man lämnar både blås-test och urinprov när man kommer tillbaka. Det kan hända ibland att personalen ber om random prover men det är ytterst sällan det händer.
Så med det sagt så vill jag bara tala om att jag är så förbannat jävla glad och stolt över att jag tog mig själv i kragen, svalde stoltheten och lät mig skrivas in på behandlingen. För utan den så vet jag nog inte vart jag hade varit idag. Död kanske? Så tack vare den här behandlingen nu så har jag jobbat så förbannat mycket med mig själv, jag har hållt på med personligutveckling, jag har gått en vägledningskurs där vi också jobbade mycket med personligutveckling, jag har ansökt om att få börja på en fritidsledarlinje på Fornby Folkhögskola (väntar på svar nu i April), jag arbetstränar just nu på AME-service via Borlänge Kommun. Jag ser min dotter varannan månad i 4 timmar. Jag hade INGENTING av det här för 8 månader sen, INGENTING. Jag kunde inte ens drömma då om att ha det här livet som jag har nu. Jag är så förbannat jävla stolt, jag är så förbannat jävla tacksam. Stolt över mig själv och tacksam till programmet som verkligen fungerade för mig.
Mitt liv är helt igen. Livsgnistan är tillbaka och jag njuter varje dag.
Tack till alla er som har stöttat mig och trott på mig under den här tiden. Tack för att ni finns.
All kärlek till er <3 <3 <3
Egentligen spelar det ingen roll hur stolta vi runt om dig är då det är DU som ska vara STOLT i dina prestationer. Det är inte vi som kämpar, vi tittar bara på. Många av oss beundrar dig och din enorma styrka och sen finns det tvivlarna som väntar på the big setback. Fortsätt kämpa! Även om Sara och Elton inte blir en del av din dröm så har du ett helt liv framför dig med din dotter och någon annan kvinna som ser dig för den du är idag och inte den du var innan du klev in i behandlingen. Att mista det man älskar gör ont men ibland är det bättre att det gör ont ett tag för att finna riktig kärlek 💓. Ta hand om dig!