Kärleken är blind!!!
Hej kära läsare!!
Då var det dags igen... för ännu en episod i kärlekens tecken.
Har du någonsin tänkt på att när man är kär och fullständigt förälskad i en person så är man totalt blind för vad som pågår runt omkring en. Det enda man ser är personen man älskar och man ser alltid bara det goda, det fina, det underbara, det vackra och det fantastiska. Man är så otroligt blind för allt annat. Man vill inte tro, man vill inte se och man vill inte acceptera att det kanske inte är så jävla fint, underbart, vackert och fantastiskt som man hela tiden har intalat sig själv. Man är så oerhört inställd på att personen i fråga är det absolut bästa som har hänt en. Den som betyder mest av allt. Man är beredd att nästan göra vad som helst för den personen. Förändra sig helt och hållet baraför att få personen att tycka om dig, gilla dig och älska dig. Du är beredd att ge upp vänskap, din familj, dina egna intressen, dina egna värderingar och allt du nästan står för baraför att göra tjejen/kvinnan som du älskar mest av allt i hela världen nöjd. Du försöker få er 2 att passa ihop helt enkelt. Man gräver efter saker som ni har gemensamt. Intressen, fritid, tankar och drömmar.
Sen när kärleken dör ut, när förälskelsen svalnar och saker och ting börjar ljusna så inser man sen att allt man har trott, allt man hoppades på och drömde om aldrig någonsin var sant. Det var en hallucination, en hägring, ett missförstånd, en missräkning, kalla det vad du vill. Den dagen då man inser att allt man hoppats på och allt man drömde om aldrig kommer slå in så rasar hela ens värld samman. Man slutar att fungera som människa totalt. Man försetts i någon form av "autopilot" och allt bara flyter på av sig själv. Dagarna går men efter några dagar så kan man vakna upp för en kort sekund och tänka: "Vad i helvete är det som händer?" "Vilken dag är det?" "Har jag ätit något?" "Har jag sovit något?" "Hur har jag sovit, bra/dåligt?" Man är som en vandrande zombie. Ett tomt människoskal utan själ. Hjärtat är krossat, hjärnan är utsmetad gegga och tankarna bara flyter omkring i ett stort mörker uppe i rymden. You are in the middle of fucking nowhere. "Who am I?" "Vem är jag utan den här personen?" "Im no one!"
Man har varit så fastklistrad till den här personen så att man helt och hållet har glömt av sig själv. Man har hela dagarna i ända BARA tänkt på sin andra hälft. Att göra henne glad, lycklig, få henne att må bra, hjälpa till, trösta och älska. Men jag då? När ska jag ha tid för att tänka på mig själv? När ska ja få må bra? När ska någon trösta mig? Älska mig? Fråga mig hur jag fucking mår?
Jag har länge nog nu försökt göra allt som står i min makt för att rätta till mina fel, mina misstag och mina grova övertramp. Det räcker inte. Det har inte räckt. Det kommer alltid något nytt. Irritationen, ilskan, hatet och respektlösheten vill aldrig släppa helt och hållet.
Jag vet att jag har gjort många misstag, en del oförlåtliga. Jag har gjort många fel. Jag har varit ett svin. Ljugit, svikit, gått bakom ryggen, haft hemligheter, lurats, smusslat, smygit och varit rent ut sagt jävligt elak. Det står jag för. Jag har många gånger i mina inlägg talat väldigt öppet om vem jag HAR varit och vad jag HAR gjort. Vissa av er kanske rent av hatar mig för det och det är helt okej. Jag förtjänar det säkert. Jag anser själv att jag förtjänar det. Allt skit som jag har fått tagit sen dess, sen mina misstag och sen mina fel har jag helt och hållet förtjänat, det är inge snack om saken.
MEN....
När man sen har insett sina fel, sina misstag och ångrar allt som har hänt. När man för allt i världen försöker, försöker och försöker... och återigen försöker rätta till det men fortsätter då bara att få skit så orkar man inte mer till slut. Till slut så brister det. Till slut så nås det en gräns då man helt enkelt inte orkar ta någon mer skit och då rinner bägaren över fullständigt. Den är så överfull att allting bara exploderar som en stor jävla fucking atombomb. Man spyr ur sig allt möjligt, man säger saker som man vet kommer såra den andra personen, man försöker komma på dom mest elakaste sakerna som man kan komma på för att få den andra personen att må exakt lika dåligt som en själv om inte värre. Man bara spyr spyr och spyr. Skriker och gormar. Allting bara blir svart. Till slut så orkar man inte mer. Man kommer till en punkt där man inser att det jag precis gjorde nu var så jävla fel. "Helvete också, vad fan har jag gjort??" Nu har jag gjort bort mig "BIG TIME". Jag får sån extrem ångest så att jag börjar gråta. Det här släpper inte på någon timme eller någon dag utan det här sitter i ända tills jag får en chans att få prata med personen. Jag försöker oftast ganska direkt efter att jag vaknat ur "bubblan" försöka åtgärda det men personen hatar ju en då så pass kraftigt så det har aldrig gått. Inte dagen efter heller. Jag försöker träffa personen öga mot öga för att be om ursäkt och prata ut men det har heller aldrig funkat.
Nu kan det vara så att det var så pass allvarligt och så pass grovt elaka saker som sas att det aldrig kan bli bra igen? Jag vet inte. Men det har sagts värre saker. Det har hänt värre saker förut. Vi har alltid kunnat bli sams.
Det som jag kan störa mig på under alla dessa bråk och tjafs är att det bara är jag som verkar ha modet nog att stå för att jag gjorde fel. Jag är ALLTID den som ber om ursäkt. Jag är ALLTID den som ångrar mig. Jag är ALLTID den som försöker bli sams igen och reda ut det. JAG!!! Alltid är det jag. Vad fan betyder det? Ångrar inte hon sig? Mår inte hon dåligt över det här? Menade hon verkligen allt hon spydde ur sig till mig? Vill hon på riktigt att jag ska "HÄNGA MIG SJÄLV?", "ATT MITT LIV SKA FÖRSTÖRAS?", "ATT JAG FÖRLORAR MIN DOTTER?", "ATT JAG FÖRLORAR JOBBET?", "ATT JAG ÅKER IN I FÄNGELSE I MIN KOMMANDE RÄTTEGÅNG?" Inte en tillstymmelse till ursäkt, ånger eller illamående från personen i fråga. Har jag försökt? Ohja!! Men är man "BLOCKAD" överallt + att personen inte svarar när man ringer så blir det ganska svårt. But thats fine. Vill hon inte ha min ursäkt så är det så. Då antar jag att hon nu står för sina sista ord till mig.
Hon kan hitta en annan hund att ha sitt koppel runt och bestämma över. Det finns gott om idioter där ute som lätt skulle kunna falla för henne.
....."jag undrar om du vill finnas här för mig i det och stötta mig i det och hålla mig sysselsatt på helgerna med ditt umgänge"
.... "Jag hoppas vi kan finnas här för varandra"
Kommer du ihåg dessa meningar??
Ibland har jag absolut ingen förståelse överhuvudtaget varfär folk skriver saker och som dom efter bara någon/några dar senare inte betyder ett endaste dugg. Som om allt dom skrev inte hade någon sanning eller mening överhuvudtaget. Det är precis som om dom aldrig skulle ha skrivit det från första början.
Jag är iaf tacksam till mig själv som kan stå för vad jag har gjort, erkänna att det jag gjorde var fel och anstränga mig till att försöka be om ursäkt och reda ut det. Tack Sebastian, bra jobbat!! För 9 månader sen hade jag inte brytt mig ett skit men idag så äter det här upp mig levande. Dag för dag, bit för bit.
Jag är ledsen, förlåt. Jag älskar dig! <3
Du är inte ett dugg ledsen. Du kan inte vara ledsen. Men vet du? Du ska låta bli Sara nu, och alla andra kvinnor. Du är en fara för dom, du är fullkomligt vidrig med din sjuka kvinnosyn och ditt sätt att vara. Sen kan du sitta och gråta ut på en blogg om hur dåligt du mår, men det är rätt åt dig. Tänk på alla tjejer du förstört för? Och ja, du borde hängas eller stängas in, du är en samhällsfara.