The Confession!!!
Förtjänar jag att må bra?? Förtjänar jag att någonsin kunna få bli älskad igen?? Förtjänar jag att bli förlåten?? Kan det någonsin bli bra igen?? Är mina misstag så pass grova och så djupt skurna att det aldrig går att läka?? Kommer ärren alltid göra en påmind??
Dessa frågor ställer jag till mig själv dagligen.
Jag har inget bra svar. Jag vet ärligt talat inte. Det finns bara 1 människa som kan svara på dom.
Ibland så har det faktiskt känts som om allt kan bli bra, att det har funkat igen. Det har lyckats fleeeera gånger men jag kanske inbillar mig? Det kanske inte är ömsesidigt? Det krävs dock verkligen inte mycket för att allting ska rasa igen. Att man är tillbaka på ruta 1 igen. Det blir en höna av en fjäder så otroligt lätt. Det känns som om vad jag än gör så är det fel. Jag vet inte vad jag ska göra längre för att visa hur ledsen jag är, hur mycket jag ångrar mig och att dom misstagen jag gjort ALDRIG någonsin kommer att upprepas.
Snälla tala om det för mig någon så kommer jag ägna mitt liv åt att göra det!! Jag skulle bokstavligen göra vad som helst.
Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv älskat en människa såhär mycket som jag gör nu. Jag har aldrig varit så kär och helt såld på en människa tidigare.
Det krävdes för mig att vara otrogen, ha ett hemligt förhållande med mitt ex bakom hennes rygg, säga jätte elaka och oförlåtliga saker, bli nykter och drogfri innan jag insåg vilken otroligt fantastisk flickvän jag hade skaffat. Jag kan inte med ord beskriva vad hon betyder för mig. Jag har under en väldigt lång period nu försökt med ALLT.
Men räcker det?? Måste jag göra något mer?? Kan jag göra något mer?? Säg vad ja ska göra så gör jag det, bara jag får tillbaka dig!! Eller är det kört??
Jag vet och jag kan erkänna för varenda person som läser det här att jag nog har varit ett av dom största svinen till pojkvän som det går att vara. Otrohet, manipulering, psykiskt och fysiskt våld, lögner efter lögner, respektlöshet, obryddhet, självisk och ja, you name it.
Jag vill säga att den Sebastian var en mycket mycket liten människa, en vilsen människa, en omogen människa och en väldigt väldigt sårad människa. En person som var tvungen att trycka ner och såra andra för att själv må bra. En person som var tvungen att ta till alkohol och droger för att gömma sig från verkligheten och fly från alla jobbiga känslor. En väldigt egoistisk och självisk människa som kunde göra vad som helst för att få som han ville. Han sket i va andra tyckte, va andra kände och hur andra blev att må pga hans beteende. Han var så otroligt nedgrävd i sitt egna själviska jag så han såg ingenting annat än sig själv. I skrivande stund är det hemskt att behöva se de och erkänna det men det var så det var. Det är sanningen. Jag var ett svin, ett as, en vidrig människa på alla sätt och vis.
Men...
Idag så känner jag annorlunda. Idag så känner jag att jag är påväg mot att bli en bättre människa. Jag är en bättre människa. Att lägga in mig på behandling, bli nykter och drogfri var det absolut bästa som kunde hända mig. Jag skulle verkligen vilja tacka den "anonyma person" som oros anmälde mig till socialtjänsten och missbruk. TACK!! :D Jag har fått så otroligt mycket hjälp och en hel verktygslåda som jag kommer ha nytta av nu för resten av mitt liv. Jag behöver inte ljuga längre, jag behöver inte manipulera, jag behöver inte använda våld, jag behöver inte gömma mig från verkligheten eller dämpa mina känslor med några substanser även fast jag många gånger skulle vilja göra det. Idag bryr jag mig i vad andra tycker, vad andra vill och vad andra känner. Jag försöker ta till mig det så mycket som möjligt men jag har mycket kvar att lära. Det har bara gått 8 månader och jag är långt ifrån perfekt. Det här kommer vara ett livslångt projekt men jag kan idag hantera olika saker på ett helt annat sätt. Idag så DYRKAR jag det jag har, jag avgudar alla som vill stötta mig, finnas där för mig och hjälpa mig att tillfriskna. Det finns få människor i mitt liv som jag verkligen ÄLSKAR av hela mitt hjärta och jag är så oerhört tacksam för att ni finns. Jag anser att jag har utvecklats något otroligt som människa. Personlig utveckling är något som jag har jobbat allra allra hårdast med och jag tycker att jag har lyckats bevisa det för många, inte minst mig själv. Jag har fått min dotter tillbaka, min bror vill umgås med mig, min familj ser stora skillnader på mig och är så otroligt stolta, mina vänner uppskattar mig och är väldigt glada för min skull och min allra största kärlek, mitt allt, hon som är hela min värld ser det också och jag vet med övertygelse att hon verkligen älskar mig för den jag har blivit.
Men räcker det?? Går det att förlåta ett sånt svin som jag har varit även fast man förändrats?? Kan man någonsin lita på mig igen?? Går det att respektera mig igen?? Kan man få samma känslor för mig igen eller är dom borta för alltid?? Kan man älska mig på samma sätt som innan??
Kanske, kanske inte...
These are The 1 Million Dollar questions!!
Det svåraste är att förlåta sig själv. Den dagen du kan det kommer du inse att du är värd att älskas! Du är allt idag som du inte var innan behandlingen. Jag har alltid älskat dig, oavsett! För jag anser dig vara min vän, en del av min Ohana (min familj)! Jag finns här för dig precis som du finns för mig! Vi har alla gjort våra fel i livet och det man gjort kan ej tas tillbaka, det är bara att ta lärdom. Gör om och gör rätt! Du har kommit så långt på så kort tid och jag är stoltare än en tupp i hönsgården.. Som jag sagt förut.. Jag fanns igår, jag finns idag och jag står kvar i morgon! Fortsätt kämpa för det du vill uppnå, din familj, dotter, arbete och ett värdigt liv. Jag vet att du kommer fixa det då du uppvisar en enorm beslutsamhet.. Bara kör! Love U 🥰